De senaste dagarna har en nyhet cirkulerat som gjort gällande att svensk skolundervisning skulle vara att betrakta som “rasistisk” p.g.a. hur konflikterna kring Israel porträtteras. Det är en svensk-arabisk (om jag förstått den saken korrekt) kvinna vid namn Sara Bessa som gått ut med sin reaktion efter att hon tagit del av sin brors religionsläxa. Förlaget Natur & Kultur, som är utgivare av boken i fråga, har även de varit snabba med att reagera
Sara Bessa uttalar sig i Expressen/GT med bland annat följande kommentarer om denna hemläxa:Detta spär på så många fördomar om araber och muslimer som blodtörstiga barbarer som hatar judar. Det är inte så det är.
Läxan det hela handlar om är denna:
Jag är palestinier och jobbar mycket med palestinafrågan. Så fort jag fick papperet i handen fick jag ont i magen. Det skulle vara religionskunskap men ändå hade de med politik i det. Jag har kämpat för den här frågan varje dag i större delen av mitt liv. När jag läste detta så känner jag att det blir nästan bortkastat, säger Sara Bessa.
Hon upprörs bland annat över att de ställer en jude och en arab mot varandra. Men kanske mest upprörande tycker hon är kommentaren om flickan som ska in i en buss och där spränga sig själv och de andra i luften.
Det är en sådan islamofobi här. Det blir nästan som att hon ska försvara sitt sprängande i luften med ett korancitat som inte finns. Så som jag känner. Vill man ha balans så kan man sätta honom i en situation där han ska agera på något sätt inte som neutral, säger Sara Bessa och fortsätter.
Samtidigt väljer man att ta en flicka i stället för en arabisk man. Det säger “kolla hur farliga araberna är, till och med deras små barn är farliga och satanistiska. Det finns inget rum att diskutera om denna flicka vill ha fred.
Direkt när jag själv såg nyheten och speciellt hemläxan så associerade jag till en gammal bloggpost som jag skrivit på exakt samma tema som tog sig an ett liknande fenomen. Min tolkning av bilden ovan är en helt annan än den Sara Bessa gör. Jag kan förvisso hålla med henne om att det är tydligt att hemläxan är politisk, och att detta är både problematiskt och olustigt (vilket jag explicit skriver i min förra bloggpost om samma fenomen). Men det är å andra sidan ett obestridligt faktum att terrororganisationer som Hamas bedriver terrorkrigföring med civila män, kvinnor, och barn som explicita mål och offer och det är även ett faktum att de rekryterar barn till att utföra dessa dåd. Ingenstans, vad jag kan se, står det heller att detta skulle vara något specifikt muslimskt (även om det är en taktik som är närmast förbehållen totalitärt islamistiska terrororganisationer i dag, och som görs med löften om belöningar i ett islamiskt paradis och eftervärld). Hemläxan nämner inte ens ordet muslim eller Islam. Det enda jag kan se är att hemläxan refererar till en arabisk flicka och en konflikt mellan judar och araber. Vidare vet vi också att antisemitismen är utbredd både bland den arabisk-muslimska befolkningen i Mellanöstern (se t.ex. denna opinionsstudie utförd av Pew Research) och även bland den muslimska befolkningen i Europa (enligt denna studie utförda av tyska sociologer vid The WZB Berlin Social Science Center). Vidare har Sara Bessa fel i att judar inte skulle vara ställda gentemot araber i den pågående konflikten. I alla fall inte om man ser till retoriken, agendan, och handlingarna hos den arabiska sidan med Mahmoud Abbas (normalt ansedd som en “fredspartner” av mer naiva västerländska politiker såsom Obama) som vill att “palestina” skall vara “judenrein” eller det faktum att snart sagt varje anfallskrig från arabernas sida sedan 1947 explicit syftat till att “driva judarna ut i havet”. Den israeliska sidan kan däremot knappast beskyllas för samma sak då 20% av den israeliska populationen består av israel-arabiska medborgare som i och med sin status som fulla och likvärdiga israeliska medborgare har bäst skydd för sina mänskliga rättigheter av alla araber i hela Mellanöstern och Nordafrika. Sara Bessa läser alltså tydligt in något som inte finns där (ang. den påstådda “islamofobin”) alternativt så har hon fel i sak vad gäller många av hennes påståenden, och jag vill hävda att det inte är det enda som hon läser in felaktigt i hemläxan.
“Boken är sedan tidigare indragen och förlaget pudlar – men min gissning är dock att författarna inte alls ville ge en skev bild av araber. Avsikten kan lika gärna ha varit den motsatta, att den unga läsaren skulle sätta sig in i en terrorists bevekelsegrunder. Nyckelfrågan är ju ”varför” hon tänker spränga sin bomb i landet ”som nu heter Israel”.
Om man visat en bild på en israelisk soldat och uppmanat barnen att diskutera ”varför” han just ämnar öppna eld mot demonstranter finns en risk att Dinamarca och andra blivit lika upprörda – vafalls, uppmanar ni svenska skolbarn att förstå en israelisk ockupant?”
Vidare noterar Helmerson även något jag instämmer i och även noterade i min tidigare bloggpost, och som är ganska välkänt vid det här laget, nämligen att den statliga skolan är ett politiskt slagfält:
“Boken är dock inte huvudproblemet utan symtom på ett välkänt fenomen: institutioner, organisationer och enskilda som tycker att skolböcker är en lämplig plats för propaganda. Den som går tillbaka några decennier i skoldebatten hittar gott om exempel, både på höger- och vänsterindoktrinering.
Det finns ingen central nämnd som granskar och godkänner skolböcker, vilket kan låta vettigt. Å andra sidan finns inga decentraliserade instanser heller, skolböcker recenseras sparsamt på kultursidor och diskuteras sällan alls i offentligheten.
Att vara helt objektiv är svårt – men i vissa sammanhang är det extra viktigt att åtminstone försöka. Det finns en särskild krets i helvetet för den som vill indoktrinera skolbarn.”
Jämför vi då denna hemläxa som Sara Bessa anmärkt på med det exempel från en skolbok i Religionskunskap som jag tagit upp i nämnda, tidigare, bloggpost så träffar vi på ett antal slående likheter.
I båda fall så får den arabisk-muslimsk-islamistiska sidan representeras av en liten flicka, medan den israelisk-judiska får representeras av en man. Det är tydligt att det handlar om två saker, enligt mig. För det första vill man personifiera konflikten, för det andra vill man göra detta för att också göra det tydligt vilken part som i sammanhanget är “svag” och vilken part som i stället är “stark”. Finns det någon mer tydlig och talande symbol för det oskyldiga och sköra än en liten flicka, och vice versa för den starka potentiella förövaren än en vuxen/gammal man? Precis som jag skriver i min förra bloggpost så anspelar detta på varenda evolutionspsykologisk och kulturell föreställning som existerar om en svag respektive stark part.
Värt att notera är att detta är helt i enlighet med radikalfeministisk teori (ej att förväxla med klassisk feminism, märk väl!) som tillskriver kön och etniciteter offer- eller förövarstatus a priori oaktat alla andra omständigheter och endast baserat på just dessas kollektiva etniska eller biologiska tillhörighet med hänvisning till allsmäktiga och allestädes närvarande “strukturer” i enlighet med radikalfeminismens marxistiska och post-moderna teoretiska ursprung (se mer om detta hos min bloggkollega Tenebrism som dokumenterar och kritiserar just denna sortens resonemang). Det är svårt att inte göra en sådan koppling i och med den debatt om radikalfeminismen som just nu pågår.
I den förra bloggposten skriver jag dock att “inte en tillstymmelse till bombbälte” syns på flickan. Inte heller nämns det i texten under varken bilden med flickan eller sidan som föregår den med flickan (som ägnar sig åt rätt allvarlig historieförfalskning, se bloggposten i fråga för att titta närmare på denna då jag inte fann det relevant att ta upp explicit här). I den hemläxa Sara Bessa grävt fram är bombbältet snarare väldigt tydligt och framträdande. Talar detta då inte emot min tidigare tes därmed? Nej, vill jag hävda. Mannen får, som sagt, representera gängse förövare och den lilla flickan representerar både skörhet och oskuld, som (implicit) *på grund av* den onda mannen befinner sig i en så påstått förtvivlad situation att hon spränger sig själv. Genom att se den påstådda och tänkta “orsaken bakom” sprängdådet så tränas eleven att se bortom det faktum att Hamas spränger civila män, kvinnor, och barn i bitar med flit och berått mod och i stället kan vi i lugn och ro sympatisera med deras totalitära våldsideologis syften (som här alltså får personifieras och representeras, något verklighetsförfalskat kan tyckas, av denna lilla arabiska och bussåkande flickan). Det är alltså snarare helt i linje med min tes i den tidigare bloggposten, vilket också Helmerson noterar ovan (som en av få skribenter, mig veterligen, men däremot desto fler av de läsare jag talat med). I övrigt överensstämmer bilden och bildtexten väl med varandra i både mitt och Sara Bessas exempel. Sara Bessas exempel är närmast att betrakta som en variant av det exempel jag tog upp. Både i termer av den personifikation i manligt versus kvinnligt och barnet som ställs i kontrast till den vuxne. Den begränsade agensen och förmåga till skuld hos barnet och flickan, för att inte nämna den förmodade utsattheten och hjälplösheten, ställs i kontrast till den vuxne judiska soldaten eller mannen med förmodat full agens, ansvar, och egenmakt.
Varför då detta utmålande av “palestinierna” som den svaga parten och Israel som den “starka” parten? Och varför också detta trängande behov av att personifiera en mycket komplex och långdragen konflikt till att påstått essentiellt handla om en judisk man och en liten arabisk flicka? Jag tycker det är väldigt talande för hur svensken uppfattar, eller snarare INTE uppfattar, konflikten.
Svenskens syn rent generellt kan bäst sammanfattas i Carl Bildts (och många andras) inställning att “det sällan är den enes fel när två träter“. Bildt anser sig alltså kunna kasta sådant som kontext, historia, och fakta åt sidan och konstatera att båda sidor är skyldiga bara baserat på det faktum att det alls existerar en konflikt. Reductio ad absurdum av detta blir naturligtvis att rånoffret i ett pågående rån, vilket i högsta grad borde vara att betrakta som en “konflikt”, är lika skyldigt som förövaren bara baserat på grund av det faktum att en konflikt alls pågår. Ni känner antagligen vid det här laget till min syn på Israelkonflikten. Jag hävdar, som bekant, att den enda legitima synen sett till fakta, historia, och kontext är den att det är Israel som är både den svagare parten och den part som blivit orättmätigt angripen och att den arabisk-islamistiska sidan, som innefattar mer eller mindre samtliga arabländer, Iran, och de många baathsocialistiska, sekulära, eller islamistiska terrororganisationerna, är både den starkare parten (sedd i aggregerad form) och den sida som bedriver ett närmast konstant och orättfärdigt anfallskrig gentemot Israel och vars krav saknar grund. Det gamla talesättet att “om israelerna lägger ned vapnen i morgon så kommer israelerna att utplånas, men om araberna lägger ned vapnen i morgon blir det fred” tycker jag är en utmärkt sammanfattning av konflikten så här långt. Det är därmed själva motsatsen till den relativistiska syn som Carl Bildt gett uttryck för och som närmast verkar vara en grundläggande del av hans världbild och, vill jag hävda, representativt för den svenska folksjälens ståndpunkt när det kommer till konflikter generellt.
Den mest benevolenta och objektiva inställning man ser sig som möjlig att ta, eftersom konflikten är så “svår” och påstått “komplex” (visst är den komplex, det är jag den förste att tillstå, men det är inte samma sak som att tydlig orsak och verkan inte existerar), är att “båda sidor har lika fel”. “Svår” eftersom svensk analys tenderar att göras i strikt materialistiska termer som inte lånar sig till att ta mer idémässiga drivkrafter i åtanke (“fattigdom” är fortfarande en stående förklaring till terrorism i svensk debatt t.ex., trots att detta förkastas som förklaringsgrund av internationella studier, se t.ex. länk eller länk).
Men nu är det Israel vi talar om. Som bekant kan inte Israel ha eller få rätt, oavsett fakta. En annan grundläggande ståndpunkt i Sverige är nämligen just denna, att Israel per definition är en förövare (återigen, se min tidigare bloggpost för ett mer utförligt resonemang om denna punkt). Så inte ens gammal “hederlig” svensk relativism och konsensussjuka kan appliceras på Israel, inte ens i det sammanhang som är en skolbok. Darför måste konflikten kokas ned till att att stereotypiseras i form av den ovan beskrivna och observerade personifikationen. Den ena sidan är det mer synd om än den andra, och det är för att denna sida är “svagare” (i enlighet med de kulturella och evolutionspsykologiska föreställningar vi generellt tillskriver “manligt” respektive “kvinnligt”, “barn” respektive “vuxna/gamla”, o.s.v.). Detta är, som säkert bekant, ett annat genomgående tema hos svensk utrikespolitik. Göran Persson försvarade t.ex. den brutala folkmördaren och diktatorn Saddam Hussein vid USAs befrielse av Irak 2003 med att hävda att “det är lika olagligt som om en stor stark kille slår en liten svag kille på truten”. Genom att personifiera konflikten i dessa termer kan man med gott, svenskt, “samvete” komma undan med att demonisera den israeliska sidan. Det blir närmaste ett moraliskt imperativ att göra just det i och med det, enligt svensk kultur och tradition. Det är, vill jag hävda, vad denna stereotypisering, personifikation, och antropomorfism av konfliktens både mer konkreta och abstrakta drivkrafter och omständigheter är grundade i och representerar.
Den tredje punkten som Sara Bessas exempel enligt mig aktualiserar är en bekräftelse av den centrala tes jag drev i den förra bloggposten. Nämligen att detta inte är en olyckshändelse, att det snarare är ett uttryck för ett systematiskt synsätt om konflikten vilket i sin tur leder till vad som närmast är att betrakta som en indoktrinering av svenska skolelever (än en gång, för ett utförligare resonemang om detta hänvisar jag igen till den tidigare bloggposten i fråga). Det är, enligt mig, tydligt att de båda läroböckerna överensstämmer i essentiella delar av dessas narrativ och hur de båda sidorna porträtteras samt vilket syftet är med undervisningen som sådant (ett normativt syfte snarare än bara ett deskriptivt, vilket är särskilt tydligt i Sara Bessas exempel). De båda böckerna är utgivna på samma förlag, men det är tydligt olika versioner. Men att två skilda exempel är så lika, åtminstone i grundläggande delar, talar starkt för att detta är ett systematiskt, och inte ett isolerat, problem (vilket i sin tur därmed ytterligare aktualiserar det demokratiproblem jag hävdar i den tidigare bloggposten att det är). Kritiken kanske främst bör riktas mot förlaget, som verkar ha en genomgående konstig syn på konflikten och Israel. Men jag undrar fortfarande om det kanske snarare inte är ett genomgående problem i den svenska skolan? Detta är knappast första gången jag får höra om sådana här konstigheter i samband med undervisning om Israel. Är en demonisering av Israel månne inskriven i läroplanen till och med?
Al Hamatzav skrivet av Ari Stotelský
Detta fall beskriver ett fullkomligt sjukligt beteende hos araber att se tecken som förklaras med genusperspektiv, marxism och alla andras skuld till eländet, utom araberna själva så klart, fast det är just dem som drar upp allt som sker och benämner det för islamofobi. Men även den jude som skrivit det mesta av det här, slänger sig med feministiska termer och genuspedagogik till förbannelse. Olli tycker inte att ni ska lägga alltför mycket kraft på att läsa hela skiten, men ni kan ta en bit här och där. Det behandlar den arabiska journalisten Sara Bessa och hennes brors hemläxa i det viktigaste som finns för araber, deras dyrkan av en blodtörstig despot till Gud och hans pedofil. Alltså det enda som ryms i huvudskålen på en islamist, anser Olli. Kanske något för vargen att problematisera. Al Hamatzav är en israelisk blogg, med en del israelsvenskar som skriver på äran och hjältarnas språk.
